TangentTango

Om någon, mot förmodan, faktiskt har hittat till den här bloggen vill jag inleda med att säga följande: Texten nedan är inte speciellt bra. Den innehåller inte några stilfigurer och har inte heller ett välplannerat upplägg. Inlägget är nämlígen i första hand en personlig utvärdering av min nyårsafton, som i sann frikyrkoanda spenderades på konferensen Unite i Pingst Jönköping och således riktades mot min tro. Kvällen resulterade därför i många tankar om hur livet är, borde vara och kommer att bli, vilket jag känner att jag måste få uttrycka. Därav denna ord-spya i bloggform.

Anyway, let´s start. Efter en timmes bussresa från ett kallt Borås till ett ännu kyligare Jönköping, hann jag och min resekompanjon precis till dagens första möte på konferensen. Väl där mottes jag av en chock. Kyrkan var nämligen helt enorm! Helgen till ära hade den dessutom försetts stora TV-skärmar, färgglada strålkastare
och ett lovsångsteam med en energi som hade fått vilken Friskis-ledare som helst att slänga sig i väggen. Till råga på allt så leddes ett av start-mötena av den oerhört energiske australiensaren Artie. Likt en hög duracelkanin predikade han något som, även om tanken med all säkerhet var god, inte är kvar i mitt sinne i skrivande stund. Pastorns personlighet i kombination med allt övrigt "flash" blev nämligen helt enkelt föt mycket. Det blev en för stor kontrast till min vardag, där bibelläsning och lovsång har lyst med sin frånvaro i allt för hög grad på sistone. Som följd uteblev de nystartande, uppfriskande och renande Gudsmöten som jag så väl behövde och längtade efter. Allt blev helt enkelt för mycket på en gång. 

Min känla av ett kyrkligt "flash basaz" togs faktiskt för övrigt upp av talaren Mikael. Denne satte verkligen huvudet på spiken och menade att det svenska församlingslivet idag allt för ofta innebär en "VIP-culture" där nya I-phones och svindyra skidläger är ett måste för att passa in. Han erkände också att Unite-konferensen var väldigt påkostad, vilket fick mig att inse vikten av att det kristna livet är mer än en livsstil och ett kors runt halsen. Inte ett fack att placeras i. Istället måste man söka Gud utifrån det man har.

Efter att sedan ha njutit av nyköpt smågodis och en härlig lunch-gemenskap med fina vänner (en klart minnesvärd stund att se tillbaka på när livet suger) var det dags för ett seminarie om relationer. Med två Unite-möten i bagaget var jag nu lite varm i kläderna. Dessutom var detta betydligt mer avskalat en tidigare punkter på programmet, och leddes av en tjej som var allt annat än "too much". Ledaren tog upp många intresanta saker och aspekter kring relationer. Det jag föll för mest var dock när hon pratade om singel-livet. Tjejen valde nämligen, trots att hon säkerligen skulle kunna få många många män på kroken, att aktivt spara sig till den rätta och leva ensam. Detta trots att hon var 27 år, en ålder som enligt många Pingstvänner borde innebära ett åtminstone halvfärdigt "Volvo-villa-vovve liv". Det var dock just det som var hennes poäng. Tjejen pekade nämligen på vikten av att sluta ta åt sig av den frikyrkliga giftemåls-hetsen och inte ha jakten på en fästman som fokus. För att så småningom hitta kärleken gäller det istället att ta vara på singel-tiden och se den som en chans att bli den fru man vill vara och helt och fullt hitta den man är. Kort och gott så är det viktigt att älska och känna sig själv innan man kan göra det mot någon annan. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

En fotbollstunering och mycket smink senare var det dags för kvällens höjdpunkt: den stora nyårs-ferran. ;) Där togs "fashet" till en helt ny nivå och ösiga lovsånger, kareoke, dansnummer, känslosamma löften och lyfta händer
avlöste varandra. Trots att stämningen var väldigt passande just då (är det någon gång det är fest så är det sista december!) så kunde jag inte ta åt mig till fullo. Jag kände mig helt enkelt nertyngd av alla sunk- känslor som präglat mitt liv på sistone (den svåra vintern har gjort mig ganska låg) och någon hejviäröverpeppochälskaralltochalla- kväll gick helt enkelt inte att få till. Därför bestämde jag mig för att söka förbön och hamnade hos en tant som visade sig vara precis vad jag behövde; en extremt lugn, stabil och säker kontrast till alllt ståhej. När hon, på perfekt enkelt sätt, bad en bön om Guds rustning började tårarna rinna och för ett ögonblick kände jag mig oerhört trygg. Jag förstod att det inte är antalet sträckta händer eller coola lovsånger som räknas. Det som verkligen betyder är att man söker Gud på ett ärligt, kravlöst och personligt sätt. Under 2011 hoppas jag verkligen på att få göra det och signalera samma trygghet och enkla kärlek och tro som den kvinnan gjorde.

Idag, nyårsdagen, avslutades kalaset med en, mycket inspirerande och jordnära predikan av Unites grundare. Även han pratade om vikten av att förinta den kristna sub-kulturen och poienterade att sätt tillbe ser olika ut. Det som inspirerade mig mest var dock predikans slut, där han gick in på hur man ska dela med sig av sin tro noch vara mot andra. Hans huvudpoäng var att man är älskad för den man är och inte det man gör och att man måste bli intressant genom att vara intresserad.

Min nyår var intensiv. Ibland känndes den också lite för barslig och ytlig för mitt eget bästa och jag började inse att jag inte går på högstadiet längre. Jag kan inte bygga min tro på häftiga aktiviteter och ungdomssamlingar eftersom de snart kommer att vara ett minne blott. Istället längtar jag efter att, likt förbedjaren seminarie-ledaren ha en ärlig och trygg tro och syn på mig själv. Ett sätt vatt göra det tror jag är att läsa Bibeln mer som, till skillnad från konferenser, är oföränderlig och därför stabil och trygg. 

 Jag hoppas alltså att 2011 blir ett år där jag får växa i tro på riktigt och göra mig redo för vad livet utanför skolbänken har att erbjuda. Jag vill göra val som involverar Jeus i högsta grad och där jag får leva ett ärligt liv med honom.

Tack vare Unite har jag lärt mig om vem jag vill vara, men även mycket om hur jag inte tänker bete mig under året som kommer. Jag hoppas och ber att jag ska få förvalta den kunskapen och spendera året som en så bra och possitiv, vän, dotter, klasskompis, syster och Gudskvinna jag bara kan, där jag lämnar allt till Gud och försöker att ha en positiv grundinställning till livet.

Sedan föra inlägget har det varit riktigt svårt att få liv i min innre skribent och både mitt humrör och min skaparglädje tycks vara skrämmande någon sorts "all time low".

För ett tag sedan började jag dock se ljuset i skrivartunneln då jag fastnade framför en intervju med Annika Norlin från kritikerrosade Säkert! . Facinerad hörde jag henne berätta om att se ord i färger, betrakta låtar som mini-noveller och att våga vara mångsysslare. Jag blev, om möjligt, snäppet mer förälskad i Annikas jämtländska musik-berätteser och insåg dessutom hur rätt hon hade. Så vill jag också jobba när jag blir stor! :)

Om du ännu inte fått upp ögonen för Norlins projekt så hittar du min personliga favorit, Fredrik, nedan.:  

Kan vi heta nånting annat Fredrik
Kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv.



http://www.youtube.com/watch?v=gSQrNFNaz7Q

Har du sett "The terminal"? Du vet det där typiskt amerikanska dramat där Tom Hanks spelar en vilsen ryss som bosätter sig på en flygplats i väntan på visum? Filmen gick på 5:an i helgen och var min lördagsunderhållning. Med fjärrkontrollen i högsta hugg såg jag hur denna humoristiska skildring om livet bland taxfreetuggummin och piloter snabbt fick en allvarlig underton. Regissören tycktes nämligen vilja peka på att även livet i stora världen kan kännas som en flygplats, en evig terminal där vi ständigt väntar på att tas till nya höjder.

Filmen kändes, precis som många andra av sitt slag, aningen övertydlig och dramatisk. Ändå kunde jag inte låta bli att ta till mig av budskapet, då igenkänningsfaktorn var slående hög. I min värld kryllar det nämligen av prestationsprinsessor, människor om alltid tycks vänta. Vänta på nästa framgång, nästa möjlighet, nästa chans till bekräftelse. Nyligen kläckte en tjej i min närhet till och med en kommentar, där hon, utan minsta spår av vare sig oro eller ironi , jämnförde livet med ett test. Lugnt konstaterade hon istället att varje framgång kräver en ansträngning som följs av nya krav och så enkelt är det. Take it or leave it. Gapa och svälj.

Det är i sann plus-anda som jag frågar mig om det ska vara så. Ska man behöva acceptera att en mentalitet med ständigt vässade armbågar där prestationsångest är standard och endast det bästa duger?

Jag längtar efter att "bra" ska bli tillräckligt.
Att vi ska se livet som en gåva och inte ett prov.
Att världen ska sluta vara en terminal.

Tjolahopp!

Då har man alltså hamnat här. I bloggvärlden, cyberspace, i ett hopp om att få utlopp för den nördiga facination över det skrivna ordet som så länge varit en del av mig. 

Bloggen är alltså inte något sorts online- avslöjande av min personlighet. Inte någon modedagbok á la "dagens outfit". Istället vill jag blogga på mitt sätt.  

Jag vill hitta min personliga kreativitet 
Jag vill skapa, både med och utan tillrättalagda riktlinjer. 
Jag vill dansa tangenttango

Den här sortens skriverier , men även texter och konkreta uppgifter av betydligt seriösare karaktär, är vad detta elektroniska anteckningsblock förhoppningsvis kommer att rymma i framtiden. Så tveka inte att titta hit igen om du skulle ha fattat tycke för min smått naiva bokstavsbalett.

CIAO