Unite 11
Om någon, mot förmodan, faktiskt har hittat till den här bloggen vill jag inleda med att säga följande: Texten nedan är inte speciellt bra. Den innehåller inte några stilfigurer och har inte heller ett välplannerat upplägg. Inlägget är nämlígen i första hand en personlig utvärdering av min nyårsafton, som i sann frikyrkoanda spenderades på konferensen Unite i Pingst Jönköping och således riktades mot min tro. Kvällen resulterade därför i många tankar om hur livet är, borde vara och kommer att bli, vilket jag känner att jag måste få uttrycka. Därav denna ord-spya i bloggform.
Anyway, let´s start. Efter en timmes bussresa från ett kallt Borås till ett ännu kyligare Jönköping, hann jag och min resekompanjon precis till dagens första möte på konferensen. Väl där mottes jag av en chock. Kyrkan var nämligen helt enorm! Helgen till ära hade den dessutom försetts stora TV-skärmar, färgglada strålkastare
och ett lovsångsteam med en energi som hade fått vilken Friskis-ledare som helst att slänga sig i väggen. Till råga på allt så leddes ett av start-mötena av den oerhört energiske australiensaren Artie. Likt en hög duracelkanin predikade han något som, även om tanken med all säkerhet var god, inte är kvar i mitt sinne i skrivande stund. Pastorns personlighet i kombination med allt övrigt "flash" blev nämligen helt enkelt föt mycket. Det blev en för stor kontrast till min vardag, där bibelläsning och lovsång har lyst med sin frånvaro i allt för hög grad på sistone. Som följd uteblev de nystartande, uppfriskande och renande Gudsmöten som jag så väl behövde och längtade efter. Allt blev helt enkelt för mycket på en gång.
Min känla av ett kyrkligt "flash basaz" togs faktiskt för övrigt upp av talaren Mikael. Denne satte verkligen huvudet på spiken och menade att det svenska församlingslivet idag allt för ofta innebär en "VIP-culture" där nya I-phones och svindyra skidläger är ett måste för att passa in. Han erkände också att Unite-konferensen var väldigt påkostad, vilket fick mig att inse vikten av att det kristna livet är mer än en livsstil och ett kors runt halsen. Inte ett fack att placeras i. Istället måste man söka Gud utifrån det man har.
Efter att sedan ha njutit av nyköpt smågodis och en härlig lunch-gemenskap med fina vänner (en klart minnesvärd stund att se tillbaka på när livet suger) var det dags för ett seminarie om relationer. Med två Unite-möten i bagaget var jag nu lite varm i kläderna. Dessutom var detta betydligt mer avskalat en tidigare punkter på programmet, och leddes av en tjej som var allt annat än "too much". Ledaren tog upp många intresanta saker och aspekter kring relationer. Det jag föll för mest var dock när hon pratade om singel-livet. Tjejen valde nämligen, trots att hon säkerligen skulle kunna få många många män på kroken, att aktivt spara sig till den rätta och leva ensam. Detta trots att hon var 27 år, en ålder som enligt många Pingstvänner borde innebära ett åtminstone halvfärdigt "Volvo-villa-vovve liv". Det var dock just det som var hennes poäng. Tjejen pekade nämligen på vikten av att sluta ta åt sig av den frikyrkliga giftemåls-hetsen och inte ha jakten på en fästman som fokus. För att så småningom hitta kärleken gäller det istället att ta vara på singel-tiden och se den som en chans att bli den fru man vill vara och helt och fullt hitta den man är. Kort och gott så är det viktigt att älska och känna sig själv innan man kan göra det mot någon annan. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
En fotbollstunering och mycket smink senare var det dags för kvällens höjdpunkt: den stora nyårs-ferran. ;) Där togs "fashet" till en helt ny nivå och ösiga lovsånger, kareoke, dansnummer, känslosamma löften och lyfta händer
avlöste varandra. Trots att stämningen var väldigt passande just då (är det någon gång det är fest så är det sista december!) så kunde jag inte ta åt mig till fullo. Jag kände mig helt enkelt nertyngd av alla sunk- känslor som präglat mitt liv på sistone (den svåra vintern har gjort mig ganska låg) och någon hejviäröverpeppochälskaralltochalla- kväll gick helt enkelt inte att få till. Därför bestämde jag mig för att söka förbön och hamnade hos en tant som visade sig vara precis vad jag behövde; en extremt lugn, stabil och säker kontrast till alllt ståhej. När hon, på perfekt enkelt sätt, bad en bön om Guds rustning började tårarna rinna och för ett ögonblick kände jag mig oerhört trygg. Jag förstod att det inte är antalet sträckta händer eller coola lovsånger som räknas. Det som verkligen betyder är att man söker Gud på ett ärligt, kravlöst och personligt sätt. Under 2011 hoppas jag verkligen på att få göra det och signalera samma trygghet och enkla kärlek och tro som den kvinnan gjorde.
Idag, nyårsdagen, avslutades kalaset med en, mycket inspirerande och jordnära predikan av Unites grundare. Även han pratade om vikten av att förinta den kristna sub-kulturen och poienterade att sätt tillbe ser olika ut. Det som inspirerade mig mest var dock predikans slut, där han gick in på hur man ska dela med sig av sin tro noch vara mot andra. Hans huvudpoäng var att man är älskad för den man är och inte det man gör och att man måste bli intressant genom att vara intresserad.
Min nyår var intensiv. Ibland känndes den också lite för barslig och ytlig för mitt eget bästa och jag började inse att jag inte går på högstadiet längre. Jag kan inte bygga min tro på häftiga aktiviteter och ungdomssamlingar eftersom de snart kommer att vara ett minne blott. Istället längtar jag efter att, likt förbedjaren seminarie-ledaren ha en ärlig och trygg tro och syn på mig själv. Ett sätt vatt göra det tror jag är att läsa Bibeln mer som, till skillnad från konferenser, är oföränderlig och därför stabil och trygg.
Jag hoppas alltså att 2011 blir ett år där jag får växa i tro på riktigt och göra mig redo för vad livet utanför skolbänken har att erbjuda. Jag vill göra val som involverar Jeus i högsta grad och där jag får leva ett ärligt liv med honom.
Tack vare Unite har jag lärt mig om vem jag vill vara, men även mycket om hur jag inte tänker bete mig under året som kommer. Jag hoppas och ber att jag ska få förvalta den kunskapen och spendera året som en så bra och possitiv, vän, dotter, klasskompis, syster och Gudskvinna jag bara kan, där jag lämnar allt till Gud och försöker att ha en positiv grundinställning till livet.
