Säkert!
Sedan föra inlägget har det varit riktigt svårt att få liv i min innre skribent och både mitt humrör och min skaparglädje tycks vara skrämmande någon sorts "all time low".
För ett tag sedan började jag dock se ljuset i skrivartunneln då jag fastnade framför en intervju med Annika Norlin från kritikerrosade Säkert! . Facinerad hörde jag henne berätta om att se ord i färger, betrakta låtar som mini-noveller och att våga vara mångsysslare. Jag blev, om möjligt, snäppet mer förälskad i Annikas jämtländska musik-berätteser och insåg dessutom hur rätt hon hade. Så vill jag också jobba när jag blir stor! :)
Om du ännu inte fått upp ögonen för Norlins projekt så hittar du min personliga favorit, Fredrik, nedan.:
Kan vi heta nånting annat Fredrik
Kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv.
http://www.youtube.com/watch?v=gSQrNFNaz7Q
The terminal
Har du sett "The terminal"? Du vet det där typiskt amerikanska dramat där Tom Hanks spelar en vilsen ryss som bosätter sig på en flygplats i väntan på visum? Filmen gick på 5:an i helgen och var min lördagsunderhållning. Med fjärrkontrollen i högsta hugg såg jag hur denna humoristiska skildring om livet bland taxfreetuggummin och piloter snabbt fick en allvarlig underton. Regissören tycktes nämligen vilja peka på att även livet i stora världen kan kännas som en flygplats, en evig terminal där vi ständigt väntar på att tas till nya höjder.
Filmen kändes, precis som många andra av sitt slag, aningen övertydlig och dramatisk. Ändå kunde jag inte låta bli att ta till mig av budskapet, då igenkänningsfaktorn var slående hög. I min värld kryllar det nämligen av prestationsprinsessor, människor om alltid tycks vänta. Vänta på nästa framgång, nästa möjlighet, nästa chans till bekräftelse. Nyligen kläckte en tjej i min närhet till och med en kommentar, där hon, utan minsta spår av vare sig oro eller ironi , jämnförde livet med ett test. Lugnt konstaterade hon istället att varje framgång kräver en ansträngning som följs av nya krav och så enkelt är det. Take it or leave it. Gapa och svälj.
Det är i sann plus-anda som jag frågar mig om det ska vara så. Ska man behöva acceptera att en mentalitet med ständigt vässade armbågar där prestationsångest är standard och endast det bästa duger?
Jag längtar efter att "bra" ska bli tillräckligt.
Att vi ska se livet som en gåva och inte ett prov.
Att världen ska sluta vara en terminal.
Inro
Tjolahopp!
Då har man alltså hamnat här. I bloggvärlden, cyberspace, i ett hopp om att få utlopp för den nördiga facination över det skrivna ordet som så länge varit en del av mig.
Bloggen är alltså inte något sorts online- avslöjande av min personlighet. Inte någon modedagbok á la "dagens outfit". Istället vill jag blogga på mitt sätt.
Jag vill hitta min personliga kreativitet
Jag vill skapa, både med och utan tillrättalagda riktlinjer.
Jag vill dansa tangenttango
Den här sortens skriverier , men även texter och konkreta uppgifter av betydligt seriösare karaktär, är vad detta elektroniska anteckningsblock förhoppningsvis kommer att rymma i framtiden. Så tveka inte att titta hit igen om du skulle ha fattat tycke för min smått naiva bokstavsbalett.
CIAO
