The terminal
Har du sett "The terminal"? Du vet det där typiskt amerikanska dramat där Tom Hanks spelar en vilsen ryss som bosätter sig på en flygplats i väntan på visum? Filmen gick på 5:an i helgen och var min lördagsunderhållning. Med fjärrkontrollen i högsta hugg såg jag hur denna humoristiska skildring om livet bland taxfreetuggummin och piloter snabbt fick en allvarlig underton. Regissören tycktes nämligen vilja peka på att även livet i stora världen kan kännas som en flygplats, en evig terminal där vi ständigt väntar på att tas till nya höjder.
Filmen kändes, precis som många andra av sitt slag, aningen övertydlig och dramatisk. Ändå kunde jag inte låta bli att ta till mig av budskapet, då igenkänningsfaktorn var slående hög. I min värld kryllar det nämligen av prestationsprinsessor, människor om alltid tycks vänta. Vänta på nästa framgång, nästa möjlighet, nästa chans till bekräftelse. Nyligen kläckte en tjej i min närhet till och med en kommentar, där hon, utan minsta spår av vare sig oro eller ironi , jämnförde livet med ett test. Lugnt konstaterade hon istället att varje framgång kräver en ansträngning som följs av nya krav och så enkelt är det. Take it or leave it. Gapa och svälj.
Det är i sann plus-anda som jag frågar mig om det ska vara så. Ska man behöva acceptera att en mentalitet med ständigt vässade armbågar där prestationsångest är standard och endast det bästa duger?
Jag längtar efter att "bra" ska bli tillräckligt.
Att vi ska se livet som en gåva och inte ett prov.
Att världen ska sluta vara en terminal.
Så sant.
